Morgonstund

Jag går upp 4:45 de flesta dagar. Kl 6:15 måste jag åka till jobbet och innan dess ska jag duscha och byta om. Det är tidigt, men det har sina fördelar:

• Väckarklockan ringer = autopiloten går igång och innan jag vet ordet av står jag på förstutrappan och andas morgonluften. Har jag vaknat kan jag lika gärna gå upp och träna. Vad ska jag annars göra, rulla tummarna i en timme innan jobbet?
• Timmen mellan 5 och 6 på morgonen är det sällan någon annan som ställer krav på mig och min tid. Efter jobbet är det föräldramöte, läxor, matlagning, en del jobbmiddagar och annat som tävlar om tiden. Då finns det alltid en anledning att inte träna.
• Endorfinerna varar hela dagen.
• Jag kan träna inför marathon, med de långpass på nära 3 timmar det innebär varje vecka, och ändå vara tillbaka till frukost kl 9. Hela familjen behöver inte avsätta halva dagen för den svettiga mammans galna träningsschema. 
• Jag är helt ledig efter jobbet. Då är det bara att umgås med familjen, och jag kan prioritera dem 100%.
• Jag har tränat färdigt innan de flesta ens vaknat. Gryningstimmen är min egen. Det är helt tyst och stilla.
• Soluppgångar!!! Jag får så många fantastiska soluppgångar.          

Båstad marathon

Det var ju fyra veckor sen nu, men tiden flyger iväg och det är hög tid för en race report. 

Korta versionen: det var en härlig helg! Jag tog det lugnt och njöt av marathonet och naturen.  Ingen rekordtid.Vi åt gott och njöt av SPAt. 

Långa versionen: Jag hade bokat in oss två nätter på Hotell Skansen som ligger 50 meter från start/mål och som har lite pooler och annat som är kul för hela familjen. 

Jag hade kurs de tre dagarna innan loppet, och det var den sortens kurs som kräver att du ger allt och lite till. Det var jätteutvecklande och roligt, men huvudet var fullt av nya spännande tankar när vi åkte mot Båstad. Jag kände behovet av att gå in i mitt huvud och bara vara i de där tankarna. Vrida och bända på dem och ta in de senaste dagarna. Perfekt med 42.2 km egentid då! 

En annan faktor var löpformen, som jag visste inte var på topp. Efter vårens ryggproblem och halsfluss hade jag kunnat träna i tre veckor och sen trappat ner träningsmängden gradvis under de två sista veckorna innan (s.k taper) för att vara pigg till loppet. Tre långpass i benen alltså. Inga snabba pass, direkt. Allt under 5:20/km kändes tungt. Inte i toppform. Men Båstad är perfekt för det. Banan är upp och ned, upp och ned, genom hagar, över får stängsel, längst med havet och det är så fruktansvärt vackert hela tiden. Detta var tredje gången jag sprang den (andra marathonet) och det är alltid lika fantastiskt. Så jag gick inför att njuta denna helgen till fullo. Inga Person Bästa, ingen press och prestation. Det skulle ju dessutom bli mitt 10e marathon, vilket är lite av ett jubileum i sig.

Jag körde från jobbet utanför Köpenhamn vid 16, hämtade upp familjen hemma vid 17. Med stopp på vägen för att äta var vi framme strax före 19. Då pågick 10 km loppet för fullt, och vi kunde känna den rätta stämningen av löptävling. Stackars Emil kan inte springa för sitt knä än, och det gjorde lite ont i hjärtat på honom. Stackarn!

 

Godnattsaga på hotellrummet

 
Dan efter vaknade vi laddade för frukostbuffé. Hotellfrukost är det bästa vi vet i vår familj. Och frukosten på Hotell Skansen var helt klart bland de bästa! Jättegoda ägg Benedict, fräscht och gott, massor med god frukt och det bästa glutenfria bröd jag någonsin ätit. Jag sneddade över gräsmattan, hämtade nummerlappen och sen var det dags att starta.

Kolhydratsladdning innan start

 
Det var perfekt väder, runt 16-18 grader och lite mulet. Det kom lite regn under loppet, men i stort sett var det torrt och lagom varmt. De första 7 km var upp, upp, upp och över Hallandsåsen innan det istället gick brant nedåt. Första halvan är mest asfalt, men efter Torekov blir det strandstig och hagar, stock och sten. Jättekul! Benen knallade på, men vid 27-34 km är det brant uppför igen och sen en sista ben-dödare vid 38 km. Banprofilen från min Garmin har jag lagt in här:

Backig banprofil

Jag var gott trött vid målgång, men redo att njuta resten av helgen med familjen. Under tiden jag sprang lekte de i poolen och åt lunch i godan ro, men sen mötte de upp lagom till målgång.

42.3 km senare (Ja, banan är kontrollmätt till det)

Skönt att ha dusch på hotellet och slippa tvätta sig i havet i år. 

Nyduschad och med lunch i magen

Så var det dags för barnloppet! Essie gick i strejk, men Ninni var taggad till tusen och sprintade iväg.

 

Ninni i rosa och blått redo för sprint

 
Efter att hon fått medalj och glass gick vi på SPAt. Sjukt skönt att flyta runt i varmt vatten och bara slappna av. Jag och Emil turades om att bada med barnen respektive att utforska resten av SPA delen.

På kvällen hade vi bokat bord på Restaurang Sand. Det är så skönt att barnen är så stora att vi kan gå ut och äta igen. De var så duktiga och klarade hela tre rätter plus lite extra småplock. Ninni beställde ostron åt oss alla.  Till efterrätt tog Essie traditionell vaniljglass men Ninni kastade sig över en chokladsymfoni med ganska vuxna smaker. Skönt att hon vågar annat än barnmat nu, det gör det också roligare att äta på restaurang tillsammans.

Ninni kollar kvaliteten på ostronen

Dagen efter sov vi länge och sen frossade vi loss i frukostbuffén. Jag ÄLSKAR frukostbuffé, och speciellt dagen efter ett marathon. Denna var dessutom ovanligt bra. Rekommenderas! Sen tog vi en sista förmiddag på spa innan vi åt lunch i hamnen och tittade på de som gått i mål i Extreme Run tävlingen med hinder och andra utmaningar.

Jag tror vi har råkad höja ribban för våra Båstad marathon besök nu när vi fått smak på att stanna och gå på spa. Känns helt klart värt att göra om nästa år med!
 

Tillbaka bland de levandes skara!

Ja, jag är frisk! Nästan i alla fall. Bara lite slem och hosta kvar och jag blir starkare för varje dag. Gud vad skönt det känns. Det är så trist att inte orka göra nåt tillsammans med familjen på helgerna så det var helt underbart att starta idag med 18 km i gryningen och sen promenad genom stan i solskenet, fågelmatning, lunch i solen och mys med mina älsklingar.

Sa jag att jag sprungit? 😄 En sväng igår, och en idag. I går var det rätt tungt. Pulsen var högre än normalt, så det blev en långsam, kort sväng. Idag var pulsen normal, och jag vågade springa lite längre. 18 km, men fortfarande i mycket lugnt tempo. Jag har tappat massor av kondition de här 7 veckorna. Men det viktigaste är att jag äntligen får springa igen. Det är helt underbart.

Speciellt den här tiden på året!

Jag fick flyttat min anmälan till Köpenhamn marathon till nästa år! Så vårens mål det året är säkrat. Och jag har inte kastat årets anmälningsavgift i sjön heller. Det känns bra.

Tredje gången gilt

På söndag är det Köpenhamn marathon. Datumet ”24 maj” har motiverat mig att stiga upp strax efter fem varje lördag morgon under mörka januari och februari månad för att springa långpass. Det blev lättare under mars, när det ljusnade tidigare och jag kunde springa mer av passet i naturen istället för att hålla mig på vägar och i villaområden. Nu ligger jag här, däckad med halsfluss, och tänker på alla som ska springa på söndag.

Det slår mig att jag var anmäld 2013, men var sjuk och inte kunde springa. (Sprang Båstad marathon istället.) 2014 var jag också anmäld, men immunförsvaret var helt förstört och jag hade en märklig infektion i fingret som krävde antibiotika dropp och sen lunginflammation som hindrade träning. Efter det justerade tarmläkaren dosen av immunosupprimerande medicin, så jag inte skulle vara så infektionskänslig. (Jag sprang halvmaran i Båstad istället.) Så jag tänkte, ironiskt nog, att under 2015 kan inget stoppa mig från att springa Köpenhamn. Ha! Hoppas bara hinna komma i lite form innan jag som vanligt faller tillbaka på Båstad marathon.

Båstad marathon är jättefint. Man springer runt Bjäre halvön, vilket innebär att det är backigt ( hallå, man springer över Hallandsåsen!) och nära havet. Delar av loppet går på stigar genom hagar och strandängar. Loppet arrangeras av några eldsjälar och det är inte mer än kanske hundra personer som springer helmaran. Det är verkligen inget snabbt lopp, men jag tänker att om jag kan springa 3:3X där är jag i bra form för 3:2X på Mallorca senare i år. Jag undrar bara om jag kommer hinna komma i 3:3X form? Det är fem veckor kvar och jag har knappt sprungit på 1.5 månad. Fat chance, antagligen. 😦

Frågan är om jag ska strunta i att anmäla mig till Köpenhamn nästa år? Jag vill så gärna springa det, men känner att det blir lite dyrt att betala de där 1000:- till ingenting år efter år… Kanske vänta tills sista anmälningsdatum i alla fall kan vara klokt.

I övrigt har jag nu startad på Kåvepenin och idag är febern lägre och halsen gör mindre ont. Fruktansvärt trött, hostig och snorig, men jag känner mig bättre. Snart är jag nog på benen igen!

Sjuk

Ugh, nu när ryggen är ok och försommaren är här slog dagisviruset till. Essie var sjuk förra veckan; mådde illa, hade feber och hostade. Förra helgen började jag må illa och på söndagen hade jag feber. Ingrid kollapsade också med feber samma eftermiddag. Jag är ju nästan aldrig hemma från jobbet pga sjukdom, men i måndags var jag febrig och stannade hemma. Eftersom båda barnen var hemma sjuka också blev det ingen vila direkt. Jag fattar inte hur det går till, men jag är aldrig sjuk när barnen är i skola och på dagis, det är alltid när det är helg, skollov, semester eller när de är sjuka också! Jag tänkte att det var lugnare att bara gå till jobbet, så det gjorde jag. Det var ok en dag, sen kände jag mig sjuk igen. Nu är det helg igen och det blir full rulle med de små hela dag. Vill vara frisk nog att njuta det men känner mig helt slut. Kaffe och alvedon till frukost, tror jag…

Hembakade chocolate chip cookies, sånt man sysselsätter sjuka barn med istället för att vila

Jag längtar efter att springa på pigga ben. Vi var ett gäng som skulle sprungit Blodomloppet i tisdags men det fick jag skippa pga förkylningen.

Veckans enda träningspass: en tidig morgon i vindtunneln gör gott för själen

Fredag, yippi yay!

Denna veckan har jag kunnat springa på riktigt, regelbundet igen. Ryggen/höften har blivit jättemycket bättre under de två veckor jag har gått hos kiropraktorn. Jag var skeptisk, men det har gjort en enorm skillnad.     

Igår sprang jag 11 km tidigt i naturreservatet. Det är grönt överallt, syrenerna slår snart ut och äppelträden står i full blom. Det är så fantastiskt vackert såhär års. Inga känningar i höften heller. Perfekt start på dagen.

  
Jag hade tid hos kiropraktorn på morgonen, så jag åkte in till jobbet senare än vanligt. Kiropraktorn knäckte höft och bröstryggen, masserade och höll med om att allt såg fint ut och att det var ok att springa nu. Jag ska tillbaka på kontroll om två veckor.

  
Efter jobbet åkte vi och simmade. Ingrid simmar som en fisk nu, och Essie tror att hon kan simma hon med, vilket känns lite läskigt. Bra att hon inte är rädd, men vi är lite oroliga att hon paddlar sig ut på djupt vatten och sjunker som en sten. Det är en mysig fredags tradition, att simma ihop. Sen avslutar vi med middag på Vespa i hamnen. Igår var det varmt nog att sitta ute i solen och blicka ut över sundet och Danmarksbron. 

Underbart är kort

Ett kort pass i gryningen idag.  

Jag går upp 4:45 på vardagarna och är ute genom dörren strax efter fem. Det ger mig en timme att springa, stretcha, tänka och bara vara. Det är inte alltid jag springer en hel timme. Nu rehabar jag rygg och ben och joggar bara korta sträckor. Vissa mornarna blir det bara yoga. Men den timmen är en guldgruva. Jag älskar att starta dagen såhär.

Mina löp-favoriter

1. Favorit plats?

Utomhus!!! Allra helst i naturen en tidig morgon, ensam.  

 

Eller tillsammans svettiga intervaller med Heleneholms IF, det är också kul.

Men jag saknar många av mina löpkompisar från Göteborg. Löprunda+fika är ett fantastiskt trevligt sätt att umgås.

2. Favoritväder?

Torrt och inte för blåsigt. Gärna med dagsljus!

3. Favoritmat?

Kaffe, ägg och spenat innan långpass, annars på fastande mage. Vatten under långpass. Efter passet en maffig frukost, gärna paleo pannkakor och bär. Och mera kaffe och massor av vatten!

  
På tävling: gel,sportdryck och all annan glukos jag kan lägga vantarna på.

4. Utrustning?

Garmin 620. Älskar den!

  
5. Belöning?

Massage. Lösgodis. 70-100% mörk choklad. Nya löpkläder/skor. Löp- och träningsresor.  

 

Ändrade planer

Så, det är tre veckor kvar till Köpenhamn marathon. Tre veckor, då ska träningen vara klar och det är dags att trappa ner så benen är pigga till tävlingsdagen. Träningen har gått fint denna vinter-vår. Jag har hållet benen igång med pass på 24 km tidigt, tidigt på lördagsmornarna, och sen ökat till 32 km gradvis. Jag har till och med fått in några tempopass.

Men för fem veckor sedan, på påskäggsjakt, satte jag mig på huk för att visa barnen något på en karta. Jag kände hur det knäckte till i ryggen och hur hela höften liksom ”frös” och blev stel. Varje steg smärtade ner i höft och hela vänster ben. Jag haltade mig igenom påskäggsjakten. På natten stelnade höften så jag grät när jag skulle ur sängen. Så har det varit sen dess. Jag har varit tvungen att sätta väckarklockan tidigare för att det tar så lång tid att klä på mig. Bara strumporna kunde ta fem minuter. Jag kunde känna att ryggen läkte, men höften blev liksom inte bättre. Tvärtom blev nervsmärtan bara värre. Jag får egentligen inte ta antiinflammatoriska smärtstillande (NSAIDs) som Ipren och Voltaire, men utan dem kunde jag inte sova för smärtan. Jag tog voltaren på kvällen, men vaknade vid tre-fyra tiden när den gått över. Jag var tvungen att ta en tablett till, röra lite på mig och sen somna om om jag hann innan det var tid att gå upp vid fem. Att ha ont hela tiden och inte få sova var otroligt jobbigt. Jag gick till en fysioterapeut och fick övningar. Mycket liten effekt. Jag gick på massage. Jag fick akupunktur och stretchade. Till dust sa fysioterapeuten att hon misstänkte en låsning i bäckenet och skickade mig till en kiropraktor. Jag var skeptisk, men desperat. När jag skulle dit grät jag när jag försökte ta mig ur bilen, så ont hade jag. Hon undersökte mig och sen knäckte hon bäckenet. Jag skrek rätt ut! Inte för att det gjorde så ont, men det var så sjukt märklig känsla. Sen masserade hon och lossade de muskler som varit spända i höft, mage, rumpa och rygg. När jag ställde mig upp kändes det som om någon låst upp ett alltför tight bälte jag haft om höften. Det var helt fantastiskt! Tillbaka i bilen grät jag igen, men av lättnad denna gången. För första gången på fyra veckor sov jag natten igenom, utan smärtstillande dessutom. Jag har varit totalt tre gånger hittills under loppet av en vecka och jag är dramatiskt bättre. Nervsmärtan och den kroniska värken ner i benet släppte direkt. Den skärande smärtan har minskat under veckan och nu är jag i princip helt smärtfri. Stel, otränad och lite, lite öm i en muskel, men smärtfri. Jag kan jogga igen, men får bygga upp långsamt. Jag har säkert haft en felställning i bäckenet lång tid, kanske sen Ingrid föddes, och jag har belastat ojämnt för att kompensera. Jag känner att andra muskler i bålen får jobba nu än tidigare. Jag joggade 8 km i morse och var genuint trött efteråt. Tröttare än efter 20-25 km tidigare. Jag börjar på sätt och vis om från scratch. Även om jag räknar med att vara på banan om några veckor igen så tänker jag inte riskera något genom att pressa kroppen igenom Köpenhamn marathon. Jag hade ändå inte kunnat springa det tempo jag tränat för, och varför riskera att paja ryggen igen genom att hetsa kroppen till ett helt marathon innan den läkt. Live to run another day istället.

Vila är också viktigt.

Lördag = långpass

Vaknar av armbandet kl 5:30

Tejpar de ömtåliga delarna

Första frukost: ägg, sötpotatis, hot sauce. Kaffe, så klart.

29,3 km längs havet. Träningsvärken från tisdagens träning med Heleneholms IF har precis släppt, benen känns lätta. Tystnaden är fantastisk. Första varvet möter jag knappt en själ, andra varvet har fler löpare anslutit och sista varvet kommer hundägarna ut.

2:36 senare, hemma före 9 och redo för second breakfast. Mer ägg och sötpotatis, mayo och kaffe. Vilsam känsla i kroppen. Duschar och gör mig redo för att barnen ska springa Mulleloppet.

My girl!

Slappa i sanden, njuter av vad som kan bli sista sommardagen. Ungarna leker i vattnet.

Spontanmiddag på ”stan”. Mat smakar extra bra efter träning, och aldrig bättre än efter ett långpass. Ja, skulle vara dagen efter ett marathon i så fall.
Nu ska jag avsluta med en STOR bit 70% choklad.