Så heter en novell av Alan Sillietoe , vars titel omedelbart attraherade mig. Sedan flera år tillbaka har långa, ensamma sessioner i natur och på landsväg varit ett sätt att tysta det ständiga sorlet. Marathon träning innebär långpass varje vecka. De föregås av en viss fruktan, men de är helt fantastiska för mitt välmående. Tom när barnen var bäbisar och all min tid var deras tid har jag prioriterat ett par timmar med bara mig själv. När livet är intensivt har det varit extra viktigt.
Jag springer själv, nästan alltid utan musik. Gärna en tidig morgon och helt ensam med mina tankar. Oftast hinner jag fundera över både familj, jobb och mig själv. Jag kommer hem helt trött i kroppen, men utvilad och lycklig i huvudet. Äntligen har jag hunnit i kapp mig själv.
Nu tränar jag för TUI marathon på Mallorca i oktober, och ryggen är äntligen bra nig för att orka springa långt igen. Jag var uppe 5:45 i lördags och startade dagen med 27.5 km i naturreservatet hos oss. Såg solen spegla sig i Öresund och väva in och ut genom bropelarna. Hann hem lagom till resten av dagen med familjen.
Det ända jag önskade var att barnen skulle sova middag, så att jag fått ta en lur själv på eftermiddagen. Men kaffe hjälper mot det. I övrigt var det helt perfekt och alldeles, alldeles underbart.
svettigamamman 